Tills pengarna skiljer oss åt

För två veckor sedan frågade jag mina twittrande läsare vad de ville läsa om här på Nordnetbloggen.  Victor Hansen  kom då med ett utmärkt ämne som jag snuddat vid tidigare, men som jag gärna skriver om igen: att vara två om en ekonomi. Att vara gift eller sambo eller varför inte särbo.

Själv är jag gift sedan två år tillbaka. Jag har alltid haft en ganska praktisk syn på giftemålet och min man ville absolut inte ha en stor tillställning, så vi gifte oss utomlands (det var en fantastisk dag som du kan se här ovan). Som tur är var våra närmaste villiga att fira med oss och vi undanbad oss både kristallskålar, raclettejärn och stavmixar till förmån för att de skulle lägga mer pengar på semestern. Vi har inte saknat något av det. Men även om det var en dag att minnas för evigt så var det framförallt i ett praktiskt syfte vi gifte oss. Att vi hade vår dotter gjorde beslutet ännu lättare.

Så här säger lagen

Ägande: Eventuella barn har vid ena förälderns bortgång rätt till sin arvslott. Det brukar inte vara några problem med bostäder, även om den bortgångne föräldern står som ensam ägare på hus/bostadsrätt kan den andre få tillgång till halva bostaden. Allt lösöre går dock direkt till barnet. Det går att via testamente bestämma att barnen bara ska få sin laglott (hälften av arvslotten). Är paret gift får barnet ärva först när båda föräldrarna är borta. Att lösa ut sina barn kan med andra ord vara en ganska dyr historia, speciellt om du plötsligt står ensam om en tragedi slagit till. Har ni dessutom särkullbarn blir det också betydligt mer komplicerat. Glöm inte att ett testamente bara hjälper till en viss del.

Livförsäkring: Ett alternativ är att teckna en livförsäkring som täcker barnets arvslott och på så sätt skydda sig ekonomiskt. Detta kan även vara en stor fördel med särkullbarn. Om försäkringen betalas ut till barnet, glöm bara inte att testamentera att beloppet dras av ifrån arvet.

Men om ni inte skaffat barn då? Då säger sambolagen att bostad som ni köpt för att använda gemensamt och nyttja gemensamt ska delas lika, oavsett vem som betalat. Det gäller dock inte om bostaden inköpts innan förhållandet ska den inte delas. Värt att tänka på är dock att vid en separation har den som har störst behov av bostaden rätt till den (vårdnad av barn är en vanlig orsak). Mot halva nettomarknadsvärdet skall tilläggas. Ovanstående “regel” gäller även för hyresrätter.

De saker som ni inte köpt gemensamt tillfaller var och en vid ett samboförhållande.

Vad betyder då detta? Att om du har en bil som du betalar på medan din sambo betalar för bostadsrätten så kan du, om det inte kan bevisas att ni köpt bilen för att använda gemensamt, vid en separation gå iväg med halva huset och hela bilen. Generellt är mitt råd att skriva ett samboavtal, ni behöver inte blanda in jurister, bara göra det skriftligt och underteckna båda två.

Men det känns ju så dumt…

Jag vet många som har valt att inte gifta sig. Det har inte blivit av, eller så vill de inte av olika anledningar. När de var nykära bodde de, precis som många andra i en liten hyresrätt, såg på serier långt in på småtimmarna och pratade om gemensamma drömmar. Ingen ville förstöra stämningen genom att prata om separation. Inte då när de fortfarande köpte presenter för att fira sin “månadsdag”, kära nån! Eller vem som skulle få den där underbara soffan som de sparade till i ett halvår och som inte ens gick in i hissen (de fick ta en paus på tredje våningen och skålade i billig päroncider). Åren har gått efter det. Många har barn. Han (för så ser fortfarande oftast ut) tjänar mer pengar. Hon är glad för hans skull och tycker det är skönt att kunna hämta tidigt på förskolan, så hon har gått ner i tid. Det blir ju lite skralt så klart, men han skjuter till pengar varje månad. De har det bra.

Nu älskar jag lyckliga slut, och visst har mina vänner och bekanta stora möjligheter att leva sagan som de drömt om. Men då och då rivs en sida ut i våra livsböcker. Jag har sett både och. De som känner att de bidragit med så stor börda ekonomiskt och ändå står utan egendom. Eller de som slitit i det tysta bakom kulisserna och ändå kammar hem noll. I samma familj. Jag håller oftast helt hycklande med dem båda, för det är så det är: eftersom de aldrig pratat om det har båda helt olika föreställningar om vilket värde deras insats i förhållandet är värd. Kanske skulle arbetsfördelningen i många familjer se annorlunda ut om man vågade prata om sådant här. Kanske skulle vi ha ett jämlikare samhälle om man pratade mer om sitt eget värde i en relation?

Så, hur ska man göra? Kom överens när ni är sams. Var realistiska, 2012 gifte sig enligt SCB 102 685 och hela 46 193 skiljde sig. Vart samboförhållandena är i den statistiken törs jag inte ens tänka på. Det är möjligt att ditt förhållande är en av de 66% som överlever. Men om jag fick reda på att oddsen att bilen gick sönder på väg till jobbet var nästan 45% skulle iallafall jag uppsöka en bilmekaniker omgående, även om jag körde sprillans ny Audi som till och med andas kärlek genom den väldoftande läderklädseln.

Bestäm dig för vad du tycker är ekonomiskt riktigt och rätt att ge till din partner (oddsen är ganska stora att du har mer pengar eftersom du läser en ekonomiblogg) om denne lämnar dig imorgon, oavsett anledning. Är dina investeringar något du som är gift vill (och bör) dela med dig av? Håller din partner med dig? Ju mindre du lämnar åt slumpen, desto bättre rustad är du för att ha en god relation i framtiden, oavsett om ni sitter på en strand och håller varandra i handen när ni är 85 år eller försöker vara de allra bästa föräldrarna ni kan på varsitt håll. Det, hävdar jag, är äkta kärlek. I vår familj bråkar vi aldrig om pengar. Jag hoppas att framtiden ser likadan ut i och med att vi ofta pratar om det ämne som är tabu för andra.

Referens till detta inlägg:

Privata affärer -sambo eller gift?

SCB -befolkningsstatistik

“Sambos med barn bör gifta sig”, DN 2010