“Pension” vid 35?

Ekonomisk frihet. Orden smakar bra på tungan, inte sant? Men det finns en stor utmaning som jag tror att de allra flesta av oss investerare sliter med. Det tar för lång tid att nå dit.

Jag betvivlar inte att jag (och min man) en gång, förmodligen runt 50-55 års ålder, kommer att kunna leva helt av direktavkastningen från våra aktier. Det är är många år dit. Samma argument kommer också tillbaka från vänner och bekanta när jag vurmar för passiva inkomster: “Lev här och nu, vem vet om du kommer kunna göra allt det där när du är 60?”. Så läste jag häromdagen en intressant artikel. Den handlade om en man som funderade över just samma sak. Hur han skulle må när han var 65 och över alla saker han ville göra. Saker som kanske inte ens passade in i en 65-årings liv men som helt enkelt var omöjliga att göra i hans nuvarande situation, med arbete och lån på huset. Som att prova på ett nytt arbete. Plugga språk. Vandra i Pyrenéerna. Prova ett nytt yrke. Dessutom var han inte säker på att det slutgiltiga i att gå i pension för gott skulle passa honom när den dagen väl kom. Siffran sju blev efter mycket grubblande svaret på hans problem.

7 år -nyckeln till frihet

Han bestämde sig för att vart sjunde år ta ut ett år av sin pension. Det skulle ge honom 5 års “förtidspension” utspridda över åren, år där han var fri att göra allt han ville. Siffran sju var ingen slump utan skapade flera fördelar:

– 7 år var tillräckligt för att göra sig ett namn på arbetsplatsen. Genom att arbeta hårt och överträffa förväntningarna hos sin arbetsgivare varje dag blev det sällan några problem att få tjänstledigt.

– Även om arbetsgivaren skulle säga nej så var 7 år tillräckligt lång tid på en arbetsplats för att skapa en trovärdighet i CV’t inför framtiden.

– På sju år hann han spara ihop de pengar som krävdes för att inte behöva arbeta, exempelvis skulle han behöva spara ca. 2800:- för att ha 20.000 i månadslön under ett år.

– Det var tillräckligt lång tid för att han inte skulle bli avfärdad som en oansvarig bohem som var ovillig att växa upp.

– Tidsspannet mellan äventyren var förvisso utmanande, men fortfarande så nära att det gick att längta dit.

– Han var övertygad om att det året skulle ge honom mycket erfarenheter, kunskap och upplevelser som skulle gagna honom under nästkommande sju år.

Under de här fem åren (mellan 30 och 65) missade han förstås pensionsinsättning från sin arbetsgivare, men eftersom han planerade att arbeta tills han var 70 skulle han dessutom skaffa sig en högre pension än om han gick vid 65. Jag tycker att det är en spännande tanke även om det skulle räcka med exempelvis ett halvår till att börja med. Visst är det mycket pengar, men ska vi vara helt ärliga finns det många som lägger betydligt större pengar på renoveringar av huset utan att blinka. Att kunna bo utomlands i ett halvår är bara en avlägsen dröm för de allra flesta som yrkesarbetar, men vad skulle din chef säga om du redan idag förberedde företaget på att du kommer att vara borta ett halvår om 5 år?  Hur mycket pengar skulle krävas? Vad skulle du behöva göra för att vara så ovärderlig för företaget du arbetar för att de gladeligen släpper iväg dig under en isolerad period?

Ibland är det våra egna tankar om vad andra kommer att säga och tycka som är det största hindret för att göra det vi vill.