Frida Bratt
Riksbankschefen Erik Thedéen måste både förmå och tillåtas att lyfta blicken från inflationsmålet – annars riskerar Sverige en djupare kris än nödvändigt. Det skriver jag i en debattartikel som ursprungligen publicerades på SvD Debatt.
I 30 århar Riksbankens fokus varit att hålla inflationen på målet 2 procent. För att lyckas med detta, och inte påverkas av annat eventuellt hänsynstagande, står Riksbanken oberoende från regering och riksdag och det som kallas finanspolitik. Det är inte orimligt.
Men en spekulation är att detta åtminstone bidragit till att fokus på just inflationsmålet på 2 procent varit väl ensidigt. Inflationsmålet är ett verktyg, medan målet isig bör vara övergripande ekonomisk stabilitet iSverige. Men fokus på just dessa 2 procent har varit mycket starkt, vilket är förklaringen till att Riksbanken under många år förde en expansiv penningpolitik vilken eldade på ekonomin ihögkonjunktur, och nu tar ifrån tårna för att strama åt ekonomin isnabb takt ilågkonjunktur.
Svenskarna är rationella, och minusräntan var en godisskål som ledde till sockerstinna prisuppgångar på tillgångar, men inte tycktes ha någon effekt på konsumentpriserna där och då. Man brottades mot krafter som globalisering och digitalisering, och idet läget hade man kunnat acceptera att en låg inflation iomvärlden onekligen betyder låg inflation även iSverige. Sverige är, som Stefan Ingves under sina år som Riksbankschef ofta poängterat, en liten och öppen ekonomi.
Men Riksbanken fortsatte ha målet med en inflation på exakt 2 procent, kosta vad det kosta ville. Under tiden byggdes allt högre skuldsättning upp, och då spelade det mindre roll att Stefan Ingves tog varje tillfälle iakt att muntligen peka på farorna med höga skulder.
Nu brottas vi med hög inflationoch risken är att man igen tar iför mycket, fast åt andra hållet. Styrräntan har på nio månader höjts från noll till 2,5 procent. Räntefest har blivit räntechock för svenska hushåll, som tvingats ställa om på rekordkort tid. Senfärdigheten – så sent som ifebruari 2022 meddelade Riksbanken att man inte hade för avsikt att höja styrräntan förrän 2024 – och den efterföljande tvärvändningen har gjort det svårt för hushållen att planera sin ekonomi.
Att styrräntan behöver höjas från noll iett läge där inflationen är skyhög är inte konstigt. Men räntan har höjts mycket snabbt, och effekterna kommer med eftersläpning. Det gäller för alla centralbanker – de famlar iblindo, och tycker sig inte ha tid att avvakta för att se åtstramningarnas effekter på ekonomin.
Inflationsmålet har en ohotad status som ekonomiskt mål nummer ett för Sverige. Finanspolitiken sitter numera på läktaren, medan mäktiga Riksbanken helt avgör spelplanen isvensk ekonomi. Under tiden håller regeringen inne med samtliga vallöften, för att inte på något sätt riskera att störa direktionens arbete på Brunkebergstorg. Rätt eller fel låter jag vara osagt – men finanspolitiken tassar onekligen kring penningpolitiken samtidigt som Sverige går in ilågkonjunktur.
Riksbanken ska vara oberoende,och dess penningpolitik också. Men sannolikt skulle svensk ekonomi tjäna på om centralbanken både förmår och tillåts lyfta blicken för att också kunna göra en avvägning mellan inflationsmål och konsekvenserna för den reala ekonomin.
Vad Sveriges tyngste ekonomiske makthavare, nye riksbankschefen Erik Thedéen, tänker om de svenska hushållens ekonomiska framtid får vi uppenbarligen snällt vänta på tills räntebeskedet den 9 februari.
Frida Bratt
Sparekonom på Nordnet
