Du som är ung: Har du råd att vänta på bättre tider?

Har du läst artiklarna om ungdomsarbetslösheten och framförallt, har du följt #mittförstajobb på twitter? Taggen där alla sorters människor, alltifrån topp-VD’ar och korvkioskägare har fått säga sitt och berättat om sina allra första arbeten . Gemensamt för de flesta är att jobben har varit i mångt och mycket monotona och underbetalda med dagens mått mätt. Men så var det ju andra tider också, själv minns jag att jag kände mig smått förmögen med 50:-/timme. En annan sak som verkar gemensam för de flesta som valt att dela med sig är att de minns arbetet med glädje. För att de fick bidra, för att de kunde spara till något de hett önskade även om det var tufft just där och då.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det pratas både högt och lågt om ungdomsarbetslösheten. Om de som sökt 300 jobb och fortfarande inte får komma på intervju. Om de som är 25 och fortfarande inte har fått ett jobb när jag bara var 14 . Eller om jag ska vara helt ärlig var jag var faktiskt 7 år om man räknar att jag grävde upp blommor ur mammas rabatt och sålde utanför vår tomt, samt 11 när jag spelade gnisslande blockflöjt i tunnelbanan (enda jobbet där jag fått inkomst på grund av mitt utseende). Mitt första jobb som gav mig någon större inkomst och där jag faktiskt betalade skatt var som garderobiär på globen. Gud vad roligt jag har haft på mina jobb! Och gud vad jobbigt det var att dyka efter golfbollar hela nätterna i gyttjepölar och sedan putsa dem rena på garageuppfarten hela sommaren och sedan köra hårdnackad förhandling med golfbutikerna som köpte in dem. Vad jobbigt det var att behöva vara serviceinriktad mot fulla män som var dubbelt så långa (och gamla) som mig eller lyfta tunga, äkta pälsar åt otåliga östermalmsdamer. När jag jobbade som garderobiär gick det undan minsann. Det var som de flesta andra jobbiga saker i livet: tufft när jag var där, men jag gav inte upp och vilka ljuva minnen de är nu!

Jag har inte alltid haft de traditionella jobben och helt ärligt har en del av dem inte varit helt fackmässigt riktiga. Två jobb har jag fått på kontakter. Två jobb har jag sökt mig till och resten har jag skapat själv eller efter tips av andra. En sak har alla dock gemensamt: Jag har alltid gjort mitt bästa på jobben jag haft. Alltid. Jag tycker dessutom att alla jobb är bättre än inget alls. Jag hade kunnat skura septitankar, delat ut reklam eller jobbat som telefonförsäljare eller vad det nu kan vara för att få ett jobb. Hade du?

Och kanske är det där skillnaden mellan någon som har ett jobb och är ung och den som inte har något alls. Det är klart att man kan vänta på att politikerna ska skapa fler jobb, oavsett vilken färg de har på partiet, men om det inte händer, ska du bara ge upp då? Ska vi bara lägga oss ner och vänta på att rätt jobb dyker upp? Ska vi fortsätta att göra samma fruktlösa försök till att söka jobb som vi gjort innan? Gå in på samma caféer med ett CV som tjugo gånger tidigare. Det finns ett talessätt som låter så här: “Gör det du alltid gjort så kommer du få det du alltid fått”. Om du har sökt 300 jobb utan svar, gör något annat, gör det på ett annat sätt. Byt klädstil, gör ett video-cv (flera sajter är på gång med att skapa video-cv för rekryterare). Gör något som ingen annan gjort, ställ dig med en skylt på Drottninggatan i Stockholm och sälj dig själv (här menar jag förstås bildligt).

Om du är kreativ, samla drivved på stranden och gör häftiga konstverk som du säljer online. Idag är det både enkelt och billigt att starta eget. Om du är händig, skapa ett företag som hjälper äldre att klippa gräsmattor. Eller rastar hundar. Eller både och. Var ihärdig och pröva nya vinklar om det ena inte fungerar. Erbjud dig att putsa fönster gratis hos några hushåll för referenser. Läs böcker om det du söker jobb inom. “Guldläge -så lyckas du som butikssäljare” är t.ex. en utmärkt bok för dem som vill jobba i butik. Vill du inte köpa den så finns den i alla fall på mitt bibliotek.

Jag minns en kvinna som kom in till mig och sökte jobb för ett par år sedan. Jag skakade på huvudet och berättade att vi inte sökte någon för tillfället. Där och då brast det för henne. “Men VAD ska jag göra! Jag har varit runt överallt, vad gör jag för fel? Vad skulle behövas för att jag ska få komma på intervju hos dig?”. Hon var inte arg på mig. Bara frustrerad och jag är övertygad om att hennes egen reaktion var mer oväntad för henne än den var för mig. Men de enkla meningarna fick mig att ta en halvtimme av min tid till att ge henne råd, gå igenom hennes CV och viktigast av allt: jag bad henne skaffa en mentor som kunde ge henne rak feedback och vågade säga vad som behövde förbättras. När hon gick därifrån hade jag fortfarande inte erbjudit henne en intervju, men jag hoppas att hon använde sitt nyvunna självförtroende på ett bra sätt. Än idag är jag otroligt förvånad över att ingen som praktiserat hos mig har bett mig om råd. Inte en enda. Ingen har bett mig se över deras CV, ingen har bett mig hålla en arbetsintervju med dem på låtsas för att kunna få feedback efteråt. Ingen har frågat mig om vilka böcker som kan vara bra att läsa. Ingen.

Kanske är det fel forum, men det rör faktiskt din privatekonomi och det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Om du dessutom investerar 10% av din nettoinkomst varje månad så kommer du med åren att bygga upp en förmögenhet som skapar trygghet i många år. Det är hårt slit. Men det är värt det.