Hur ska sparare veta vad som är grönt?

Vi har glober, vi har löv, vi har svanar. Men idag finns ingen enhetlig standard som hjälper sparare att hitta rätt i djungeln av ibland misstänkt ”gröntvättade” produkter. Nu är äntligen ett nytt EU-regelverk på väg – och branschen måste tillsammans se till att det här nu blir riktigt bra.

Ni vet de där skyltarna i hotellrumsom säger sig värna miljön och därför uppmanar till återanvändning av handdukar? Är det inte egentligen så att hotellet vill hålla igen på kostnaderna? Det ansåg åtminstone miljöaktivisten Jay Westerveld i en essä från 1986, där han också myntade uttrycket ”greenwashing”.

Greenwashing innebär att den som bedriver en verksamhet försöker ge en bild av att verksamheten är miljövänlig, oftast genom kommunikation eller marknadsföring, utan att den nödvändigtvis är det.

Trender kommer och går (minns ni när alla bolag skulle vara fintech-bolag?) men hållbarhet är en megatrend som är här för att stanna. Många vill göra gott med sina sparpengar, och det är ju en utmärkt sak som branschen måste ta vara på. Just finansbranschen har kapitalet, musklerna och styrmedlen att göra skillnad på riktigt när ekonomin måste ställas om.

Sparområdet utsatt för gröntvätt

Men området hållbara investeringar är tyvärr ett område som är utsatt för just greenwashing. Åtminstone är det svårt för konsumenten att utvärdera, analysera och kritiskt granska om en produkt med orden ”hållbar” eller ”SRI” verkligen är effektiv och värd sin ofta högre avgift. Förvånansvärt ofta skiljer sig innehaven i en hållbar fond inte särskilt mycket från en ”vanlig” fond.

Andra fonder betraktar sig som ”etiska”. Också här är det svårt att veta vad det epitetet ger mig som sparare. Agerar fonden moraliskt? Enligt vems åsikt? Någon definition finns inte.

Till spararnas hjälp,för att sondera terrängen i den uppsjö av sparprodukter som lovar etiskt guld och hållbara skogar, finns i sin tur en uppsjö märkningar.

Många märkningar förvirrar

Vi har Svanen. Alla känner igen Svanenmärkningen och vi vet att den står för höga miljökrav. Gott så. Problemet är att en sparprodukt har så många fler dimensioner. Hur presterar fonden? Är den värd sin avgift? Flera fonder med Svanenmärkning har en låg aktivitetsgrad och presterar misstänkt likt sitt jämförelseindex. I dessa fall riskerar Svanenmärkningen att bli en kvalitetsstämpel på i övrigt mediokra produkter. Det är inte optimalt. Dessutom tar Svanen ut en kännbar avgift för sin märkning, vilket gör att den främst kommer ifråga för fondbolag med stora finansiella muskler.

En sparare kan förstås själv gå in och läsa mer om fondbolagets hållbarhetsarbete. Det gör man enkelt på hållbarhetsprofilen.se , där fondbolagen själva fyllt i standardiserade formulär om sitt hållbarhetsarbete. Bra så, men man måste ha i åtanke att det är fondbolagets egna ord och de är svåra för konsumenter att utvärdera.

Fondanalystjänsten Morningstar har ett användbart mått som illustreras av glober. Här mäts riskerna inom miljö, sociala frågor och ägarfrågor i en fond i jämförelse med liknande konkurrerande fonder. Till detta kommer löven, som Morningstar märker ut vissa fonder med, vilket betyder att de har låg koldioxidrisk.

Märkningarna kan vara brasom enskilda pusselbitar, men de har sina brister och kan vara trubbiga. En utmaning är att det inte finns någon tydlig definition av vad ”hållbart” innebär. Ska en fond utesluta alla ”dåliga” bolag för att få högt hållbarhetsbetyg? Hur effektivt är det? Är det bättre att fonden för en dialog med bolaget – men hur ser i så fall den dialogen ut?

Lägg ned idén på “miljösparkonto”

Bankerna gör sitt bästa att guida konsumenter med de märkningar som ändå finns. Att bankerna själva skulle ta på sig att märka ut fonder ännu en gång är varken effektivt eller önskvärt. Då får vi ytterligare en uppsjö olika märkningar med olika innebörd, som kanske till och med gör valet för konsumenten ännu svårare.

I denna djungel har det samtidigt från politiskt håll funnits önskemål om att subventionera hållbart sparande. Regeringens utredning av hållbart sparande valde dock att smidigt kryssa sig förbi utmaningarna med frånvaron av en enhetlig definition genom att lämna fonderna därhän och istället föreslå ett så kallat ”miljösparkonto”, ett vanligt kontosparande. Miljösparkontot är ett uselt förslag, som inte kommer att ge någon effekt på miljöområdet och som dessutom riskerar att omfördela långsiktigt sparande från fonder till sparkonton.

Lösningen kan vara här

Kanske kommer dockäntligen svaret på den stora utmaning som branschen står inför gentemot spararna. EU har tagit fram en gemensam standard, med gemensamma riktvärden för vad som krävs för att olika ekonomiska aktiviteter ska vara förenliga med klimatmål. Denna standard ska ligga till grund för märkning av hållbara produkter, och den kallas taxonomi. Det innebär att finansmarknadsaktörer som erbjuder miljömässigt hållbara produkter ska informera om i vilken utsträckning dessa är förenliga med taxonomin.

Det här är rent av omvälvande för branschen och förtjänar stor uppmärksamhet. Definitioner och avgränsningar debatteras just nu på EU-nivå och fullt ut implementerad kommer taxonomin vara först om några år.

Fullt fokus för både branschen och politiker inom området borde förstås nu vara att förbereda inför detta. Som ett exempel kommer företag med fler än 500 anställda behöva rapportera hur väl man uppfyller taxonomins hållbarhetskrav.

Släpp Svanen, miljösparkonton och luddiga formuleringar och se nu till att det här en gång för alla blir riktigt, riktigt bra. Och låt oss hoppas att initiativet utökas från att bara fokusera på miljö till att också se hållbarhet ur ett bredare perspektiv, med sociala aspekter. Det här kan bli ovärderligt för sparare som vill spara hållbart – och det är vi rätt många som vill.

Hur ser du på hållbart sparande?

/Frida

Debattartikeln publicerades ursprungligen på SvD Debatt, 3 september 2020.