Frida Bratt
Att ministrar är exponerade mot börsen är i grunden positivt, men ett direktägande i enskilda bolag skapar friktion och debatt, kan påverka förtroendet för berörda politiker negativt och tar fokus och skattepengar från sakpolitiken. Ulf Kristersson bör överväga att inte tillåta sina ministrar att äga aktier.
Den här debattartikeln publicerades ursprungligen i Dagens industri.
Johan Pehrson har inte anmält sitt aktieinnehav till Regeringskansliet, något Sveriges Radio Ekot avslöjade, och det borde han ha gjort. Samtidigt deltog han i ett regeringsbeslut om att avveckla fysiska kasinon i Sverige. Ett annat fall i närtid är Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som investerade i försvarsteknikbolaget Mildef, ett innehav hon till skillnad från Johan Pehrson anmälde. En tid senare deltog hon i ett regeringsbeslut om inköp av stridsfordon. Enligt Regeringskansliets riktlinjer finns inget förbud för ministrar att äga aktier, men det stadgas att man som statsråd inte bör delta i beslut där företag man äger aktier i är en part. I regeringsbeslutet som Malmer Stenergard deltog i nämndes inte Mildef specifikt som möjlig leverantör, men frågor om intressekonflikter och jäv väcktes ändå.
Johan Pehrsons innehav i Betsson var enligt uppgift värt 13000 kronor, och knappast någon tror att han har låtit sig påverkas i sin politiska gärning av möjligheten att tjäna några hundralappar på en eventuell kursuppgång i aktien. Men principen är inte oviktig. Som förtroendevald i en regering har man getts ett mycket stort ansvar, och att då överhuvudtaget sätta sig i en position där man kan misstänkas för att hamna i jäv eller intressekonflikt är nonchalant. Blir man minister finns vissa saker man av respekt för ämbetet behöver göra avkall på. Att äga aktier bör vara en sådan.
Det handlar också om det faktum att man som minister gör sig själv till måltavla för politiska motståndare. Vänsterpartiet har anmält Johan Pehrson till KU. Nu kommer det politiska Sverige behöva genomlida en följetong i form av en utfrågning i KU, vilket förstås tar tid och därmed skattebetalarnas pengar i anspråk – helt i onödan. Detta samtidigt som det finns gott om riktiga samhällsproblem för de med politisk makt att ta tag i och lägga skattepengarna på.
Även närstående till regeringens medlemmar bör agera med försiktighet på aktiemarknaden. Vi minns Norges tidigare statsminister Erna Solberg, vars man Sindre Finnes genomförde över 3600 aktieaffärer under Solbergs tid vid makten. Även om Solberg hävdade att hon inte kände till transaktionerna blev det en kontrovers som Solberg behövde lägga tid och kraft på att hantera.
Det ska påpekas att det är positivt att ministrar överhuvudtaget har ett sparande på börsen. Det ökar förståelsen för näringsliv, kapitalmarknad och bolag. Vi har sett exempel i tidigare regeringar där ministrar inte ens har innehaft ett ISK, en sparform man samtidigt flitigt kritiserade alltså utan att ens ha testat den.
Men det duger utmärkt för en minister att äga fonder eller börshandlade fonder. Man får en bred exponering mot börsen, och ett mindre behov av att läsa på om och analysera enskilda bolag inför en investering. Fonder är utmärkt för den som vill ha en effektiv exponering men har begränsat med tid att själv analysera och utvärdera aktierna.
Men framför allt. Ministern riskerar inte sitt förtroende och utsätter sig inte för risken att göra misstag som stjäl tid och uppmärksamhet från samhällsproblem – gängkriminalitet, klimatet, integrationsproblematik, fallande skolresultat, utmaningar inom välfärden med mera. Det är vad våra politiker bör syssla med.
Frida Bratt
sparekonom Nordnet
